Så kallad kränkningsersättning är skadestånd som utgår för en ideell skada, vilket är en skada som är svår att uppskatta i pengar. Kränkningsersättning utgår då någon har utsatts för en brottslig handling som innebär en allvarlig kränkning av personens frihet, frid, person eller ära. Ersättningen för kränkning skall omfatta den skada som kränkningen innebär. För att bestämma hur stor ersättningen skall vara ser man till handlingens art och dess varaktighet. Närmare bestämt skall man beakta om handlingen har varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla hos offret, om den innehöll skändliga eller förnedrande inslag, om handlingen innebar ett missbruk av en beroende- eller förtroendeställning, om handlingen var ägnad att väcka större uppmärksamhet eller om handlingen har riktat sig mot den som är särskilt skyddslös. Här nedan skall vi behandla några särskilt uppmärksammade rättsfall. "Den ovetande lilla flickan" Ett mycket uppmärksammat rättsfall är ett fall där HD hade att ta ställning till om en liten flicka, som vid tre års ålder blev sexuellt utnyttjad då hon sov, skulle få kränkningsersättning. I fallet var visat att flickan inte visste något om övergreppet och hon hade inte heller fått någon information om händelsen i efterhand. HD började med att konstatera att det var klart att gärningen innebar en allvarlig kränkning av flickans person. Dock uppmärksammades att det inte är kränkningen i sig, utan den skada som kränkningen innebär, som medger rätt till ersättning. HD hade därför att ta ställning till om sådan skada kan uppkomma även om den utsatte är omedveten om den kränkande handlingen. HD påpekade vidare att kränkning inte skall bedömas fristående från värderingar av den skadeståndsgrundande handlingen. Istället skall utgångspunkten för värderingen grundas på etiska och sociala värderingar i samhället. Vidare uppmärksammades att kränkningsersättning, till skillnad från vid personskador, inte skall ersätta följderna av gärningen utan den kränkning av den skadelidandes identitet som uppkommer genom gärningen. Vidare konstateras att den angripne trots detta inte måste ha varit medveten om övergreppet. Slutligen påpekade HD att lagstiftaren knappast kan ha haft för avsikt att exempelvis barn och förståndshandikappade, som i vissa situationer inte kan tillgodogöra sig information om en kränkande handling eller som inte har meddelats om handlingen, skall uteslutas från ersättningsrätten. Följaktligen fick flickan kränkningsersättning för övergreppet. Det som är intressant i det här fallet är konstaterandet att en skada kan uppkomma med anledning av handlingen, utan att den utsatte själv vet om att denne har blivit kränkt. Det är viktigt att här uppmärksamma skillnaderna mellan kränkningsersättning och ersättning för personskada. Personskada är sådan fysisk eller psykisk skada som är medicinskt påvisbar medan kränkning tar sikte på att ersätta snarare känslor av utsatthet, maktlöshet och liknande känslor som har uppkommit då någon utsätts för en brottslig handling. Det är därför rättsfallet har fått så stor uppmärksamhet. Ersättning för överträdelse av Europakonventionen Det här rättsfallet handlar om ersättning för en man vars rättigheter enligt Europakonventionen hade blivit åsidosatta. Anledningen härtill var att mannen hade blivit åtalad för brott och att det sedan dröjde sju år innan slutlig dom meddelades och vann laga kraft. Till att börja med konstaterade HD att tidsutdräkten innebar en kränkning av rätten för den som står anklagad för brottslig handling att få domstolsprövning inom skälig tid. Vidare konstaterade HD att ett sådant fel normalt kan gottgöras genom en lindrigare straffpåföljd. Dock var detta inte aktuellt i fallet, eftersom mannen i fråga hade blivit frikänd. HD konstaterade vidare att dröjsmålet i fallet var tillräckligt allvarligt för att det borde berättiga till ersättning. Mannen fick följaktligen ersättning för förmögenhetsskada som hade drabbat denne. Med förmögenhetsskada avses en ekonomisk skada som inte har drabbat en sak eller en person. Därefter hade HD att ta ställning till om mannen även skulle vara berättigad till ideellt skadestånd med anledning av kränkningen av Europakonventionen. Gällande denna fråga konstaterade HD först och främst att sådant brott som avses med kränkningsparagrafen i skadeståndslagen inte förelåg, varför någon rätt till kränkningsersättning enbart grundad på skadeståndslagen inte kunde bli aktuell. Däremot kunde konstateras att Europadomstolen i praxis tidigare hade förordnat om skadestånd vid brott mot konventionen. HD konstaterade därför att, även om man i svensk rätt har varit restriktiv med att utge ersättning för kränkningar av någons rättigheter, bör staten förpliktigas att utge kränkningsersättning till mannen. HD påtalade att eftersom Sverige är skyldigt att följa Europadomstolens praxis och då det därvid hade förekommit kränkningsersättning var det rimligt att kränkningsersättning skulle utdömas. Detta trots att Europakonventionen i sig inte innefattade något krav på sådan ersättning. Det som uppmärksammades med målet var att kränkningsersättning numera kan baseras direkt på en överträdelse av Europakonventionen. Detta innebär att en sådan allvarlig brottslig handling som krävs enligt skadeståndslagen inte är en förutsättning för ersättning i dessa fall.